Scent of a Woman ♣♣♣♣♣
1992 kom Martin Brest remake av en filmen Profumo di donna (som jag faktiskt inte sett), som kom ut redan -74 baserad på Giovanni Arpinos bok Il buio e il miele, som kom att kallas Scent of a Woman. Filmen ska enligt vad jag lyckas hitta vara väldigt lik ursprungsfilmen (självfallet har lite amerikansk lyx lagts till), men eftersom ursprungsfilmen är på italienska har den moderna amerikanska tolkningen, Scent of a Woman blivit mycket mer tillgänglig för den stora publiken.
I den 157 minuter långa draman träffar vi Charlie Simms (spelad av Chris O'Donnell). Charlie kommer från en fattig familj i Gresham, men studerar på en privat förberedelse rikemansskola. För att ha råd att flyga hem över julen väljer Charlie att söka jobb över Thanksgiving. Efter vissa mindre motgångar hamnar Charlie i alla fall hemma hos en familj som ska resa bort men behöver någon som kan se efter Lieutenant Colonel Frank Slade (spelad av Al Pacino). Slade är en pensionerad officer, som blivit blind. Han är väldigt bitter aggressiv och tillråga på allt alkoholiserad... inte den lättaste att ta hand om vill säga, men Charlie viker inte för uppgiften utan tar på sig ansvaret att se efter Slade under denna högtid. Jag menar, hur svårt kan de vara att ta hand om en blind gammal gubbe som bara sitter i sin stuga å tjurar?
Allting blir dock inte som Charlie förutspått utan Slade har andra planer. Han ska till New York och leva livet på riktigt, dvs kvinnor, gott vin, dans och en hel del andra överraskningar. Charlie blir meddragen på denna resa. Charlie som dessutom ställs inför svåra moraliska dilemmor över om han ska skvallra på sina bratklasskamrater som han egentligen ogillar eller om han ska hålla dem om ryggen. I alla fall tvingas denna bittra militär och denna osäkra yngling att samspela i en riktigt fänglsande film med många goda skratt och förvånade händelser.
Jag är liksom alltid en stor fan av Al Pacino, men om jag får säga det själv så är detta de bästa han gjort och även då den bästa roll någon genomfört, endast DiCaprio kan jämföras i What's eating Gilbert Grape. För att citera en gammal lärare "Om jag var tvungen att gifta mig med en man skulle de bli Al Pacino". Det är svårt att förstå vilken roll han gör när man inte sett filmen, men på det sätt han spelar blind och på det sätt han bär upp rollen är de svårt att inte älska honom. Visst Chris gör också en sjuhelsikes roll, men den skyms som undan av Pacinos bländande skådespel, som faktiskt belönades med en oscar. Filmen innehåller så många sanningar, så många visheter och får en verkligen att överväga de viktiga i livet. En solklar femma, detta är verkligen en av mina favoritfilmer. Fight club i all ära, men en blind man på dansgolvet med en vacker kvinna är konst signerad Pacino.
Over and out,